– Reflektion, sa ena foten till den andra.
– Menar du tillbakagång, sa den andra foten till den som låg steget före.
– Tillbakagång och tillbakagång? Jag vill ha mer tid att tänka och reflektera men jag tycker det går lite si och så med det, sa den fot som var steget före.
– Vänta på mig? Jag försöker hinna ifatt, sa foten som var steget efter.
– Åh, du växlar hela tiden infallsvinklar, sa foten som nu var på väg att ta ett steg tillbaka.
– Aha, nu fick jag dig trots allt, nu ligger jag ett steg före! sa foten som släpat efter en aning.
Jaha Anne-Marie, nu gör du så där igen!
– Vadå, jag har inte gjort något? svarar jag helt utan att riktigt veta.
– Skriver så där fånigt om dina fötter och dina tår och liktår och ja… vad håller du på med?
– Skriver av mig det mina fötter har tagit mig till. Jag låter hela systemet tala. Från topp till tå. En annan sak… det är min skrivyta!
– Åhå, din skrivyta… tänk om jag svarar då?
– Då svarar du på din skrivyta, svarar Anne-Marie och ler mycket nöjd där hon är. Man kan göra det. Vara nöjd där man är. Fötterna har jag lagt på en kudde. De vilar och sträcker ut sig. Det är inte illa för att vara fötter.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
