Skrivprocessen i realtid!

Mest en lek med orden och processen!

Alla orden, alla samtalen, alla krumelurer, alla skratten, alla orden som ramlade in huller om buller i ordföljden. Och där satt vi i ordlistornas hav. Och tillsammans klädde vi in det vi skulle säga med ord som passade för denna tid.

Och vi kastade runt med en fjäderpenna, lyfte på ett tangentbord, granskade en papperbit, sneglade på en nyhetstidning, protesterade mot oss själva, diskade ur en favoritkopp, tvättade varandras ord med ljummet vatten, skrattade in några bokstäver i marginalen, hostade och harklade åt alla kommatecken som skulle vara punkter, tvivlade på frågetecknets styrka och viskade fram ett utropstecken.

Vi bet oss fast i strukturen och förälskade oss i formen. Vi kastade bort formerna och besatte oss i innehållet. Vi grävde oss in i professionerna och kastade ut flosklerna. Vi tog död på våra älsklingsmeningar och satte dit de ”kill-your-darlings” som vi absolut måste få med på något tvingande och underbart sätt.

Vi knappade in på förutsättningarna och räknade minuterna och satte den sista punkten klockan 7 minuter i tolv i det rum där tiden alltid står stilla och klockan envisas med att ropa ut att batteriet i klockan tog slut för x antal år sedan.

Vi ställde oss upp och gestikulerade bokstäverna och skrev i ljuset av luften och satte punkterna vid kaffemaskinen. Vi kastade ut ett ord och kammade hem en mening. Vi slängde bort det svaga och bråkade in det besvärliga och mitt i alltsammans står någon annan i dörren, tittar på fredagsurets sista skälvande minuter och säger:

– När ska ni publicera det där?

Och vi hade lust att skrivskrika – Vi skriver i realtid! Då insåg vi att vi gjorde det. Vi skriver för realtid!