Det generella och det bestämda. En språkform!
Det mesta vi gestaltar gestaltar vi med vårt språk. Språket såväl öppnar som sluter. Ett rum blir ett rum i språket då vi också kan säga väggar, tak, fönster och golv. Och rummet är just dessa andra begrepp.
Ett rum blir något alldeles speciellt då vi säger ”rummet”. Då tänker vi på något speciellt rum. Det är inte längre så generellt att det handlar om rum i största allmänhet. Nu handlar det om ett speciellt rum. Detta speciella rum har också tak, väggar, fönster och golv. Det hör till det generella med också detta rum. Det finns alltid liknelser. Det är det som gör ordet rum till ett övergripande ord. Ett rum har vissa egenskaper. – Ja just det, en dörr måste rum också ha. En slags ingång.
En dörr kan vara vilken dörr som helst. På detta vis kan man tänka om språket och så går man vilse i begreppens storlek. Vilken dörr? Vilket rum? Vad talar alla om? Vad är det här? Jag fattar inte? Vilket krångligt blogginlägg? Lägg av?
För barn är begreppen inte alls så generella. Det tar tid innan de blir generella. Det krävs massor av ”pippifåglar” innan pippifåglarnas generella drag blir en slags medvetenhet där inne i barnets huvud. Jo, det lilla barnet kommer peka på allt som flyger och säga – Pippifågel… och genom sin första generalisering kommer delarna att utmejsla sig…
Igår upptäckte jag hur befriande det var med den bestämda formen. Att språkets egna ramverk kunde göra världen såväl mindre som större. Ibland är den bestämda formen lagom stor. Den glassen! är exempelvis ett uttryck sprunget ur ett val av flera glassar. Det finns ett val inbakat i all det här. Och valet uttrycks i det specifika… och i den bestämda formen… den glassen i det rummet… ja, genom den dörren.
Jag tänker förstås hur det kan låta då vi får vår nya läroplan och våra kursplaner. Klart att den ska komma i bestämd form. Kursplanerna, läroplanen, skollagen. Det betyder en avgränsning. Det betyder också att andra läroplaner och kursplaner kan läggas åt sidan.