Det är en farlig värld där barnen inte är!

Jag ser en dokumentär om Curlingföräldrarna i Storbritanien, jag skräms ordentligt då jag tänker:

Var är barnen idag?

Hur många meter får ett barn gå utan föräldrar? Var leker barnen? Var upptäcker de hur man går lagom mycket vilse för att sedan hitta tillbaka? Hur upptäcker de sura gubben som inte tycker om barn? Hur upptäcker de hur man handlar själv i en matvarubutik? Var är barnen?

Dokumentären om curlingföräldrarna är obehaglig. Och ett helt annat perspektiv ger barnen av idag – de barn som längtar ut från datorerna till verkligheten. Men världen är för farlig för barnen och föräldrarna för rädda för den värld som de själva inte kan överblicka. Och tidningarnas rubriker känns alldeles för nära och intill. Det som har hänt långt borta och alls inte ens i närheten får samma rubriker oavsett var i världen det hemska har hänt. Den geografiska medvetenheten är bortblåst. Och den mikro,mikro, mikroprocentenhet som drabbas överröstar de som lever liv där ingenting farligt händer. Men vi frossar oss i det farliga. Det är så farligt, så farligt.

Jag minns mina barns självständiga promenader bort och tillbaka, jag minns deras cykelturer och jag minns hur de försvann till skolgården. Visst fanns mitt hjärta i halsgropen och visst oroade jag mig för världen som inte var så god eller ens tillräckligt god för att ta hand om eller möta mina barn.

Jag var en hönsmamma som gick på andra sidan häcken av grönska och blad då min dotter glad i hågen för första gången sprang till lekparken och där jag i samma gummisnoddsanda målade upp alla farorna som kunde ske och hända på den lilla, lilla vägen till lekparken. Som om. Jag skapade alla om. Och om-det-och-det-kunde-hända blev en åtgärdsplan för strategier att ingenting skulle hända.

Och jag minns fortfarande ångesten då jag någon timme senare letade i lekparken och inte fann min dotter någonstans… och den där paniken… som genast försvann då ett litet gäng ungar hade krupit in i buskarna och gjort en koja…Det var inte rimligt att måla någonsomhelst fara på väggen…

och jag minns mina egna barndomlekar där jag och min bror utökade våra livsvägar helt självständigt på smågator som ännu inte hade biltrafik och där bagardörren stod öppen och två små ungar kunde se hur bagaren spritsade kakor och som samtidigt hade tid att le mot två små smutsiga ungar som inget hellre önskade än att få några trasiga kakor.

Eller farbrorn med hunden som vi döpte till snälla farbrorn som dukade upp saft och bullar i sin berså och som stillsamt undrade hur det var för två små barn som inget hellre önskade att gå ut med hans hund, och hur hans fromma hustru ropade från fönstret att det är väl en lysande bra sak att barn går ut med hunden… och så fick vi kopplet och så gick vi runt det där kvarteret och upptäckte att i några hus längre bort fanns en annan hund vi kunde gå ut med… och så blev världen större och större. Den ilskne portvakten i huset där vi bodde gjorde allt det hemska som barn behöver. Det ilskna ansiktet som tornade upp sig i portvaktsfönstret då vi hade gjort bus och kastat ned saker från balkongen och … borde inte de där ungarna kastas ut med hull och hår… för att sedan morrande återvända till sysslorna som huset verkligen krävde… Ja, den portvakten…

Han såg verkligen till att barnen hölls utanför och utom hus. Man kastades ut i verkligheten klockan halv nio och gick in för lunch vid 12 och sedan ut igen… för att på något vis lockas tillbaka hem klockan fem och vid den tiden då alla familjer ungefär samtidigt åt sina bruna bönor och sitt stekta fläsk. Då fanns inte lättmjölken. Man drack mjölk helt enkelt.

Idag undrar jag – Var är barnen? Var är de?

Världen har krympt. Jag ser inga ensamma barn i affären. Ingen liten unge som prövar att handla fel sorts kaffe till mamma och pappa med den där skrynkliga sedeln i fickan och den där förstagångsbetalningen vid kassorna… jag ser dem inte. Världen har krympt ihop och det där som var leken utanför hemmet syns väldigt, väldigt sällan.

Men idag gick jag förbi en lekpark av det öppnare slaget. Där lekte barn i gungor och sandlådor, det sprangs omkring och utforskades allt under föräldrarögonens vaksamma spanarögon.

Det är en farlig värld där barnen inte är.

Det här inlägget postades i Verkligheten och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 svar på Det är en farlig värld där barnen inte är!

  1. Barbro Kalla skriver:

    Och hur ser barnens värld ut? Jag rös när jag såg avsnittet om barnen som hela tiden skrämdes med vad främlingar skulle göra med dem och led med killen som isolerades. Hur påverkar det barnen att bara leka i tillrättalagda miljöer under uppsyn och aldrig ensamma i skogen. Den engelska boktiteln, Last child in the wood, tillhör redan nu en svunnen tid i alla fall för många. Därför blev jag glad när jag idag hörde tre småkillar komma brakande genom skogen.

  2. Josefine skriver:

    Mycket tänkvärt och väldigt kloka ord.

  3. sspirit skriver:

    Hur har det blivit så farlig vår nutida värld?! Jag undrar och jag har mina förklaringar.
    Jag tänker som du gör på mitt eget barndom, där jag rörde mig fritt från mycket tidigt ålder. Så tidigt som 4 år gammal kunde jag gå själv 1 km för att hämta eller lämna saker hos farmor. Utan att någon vuxen håll mig i handen, mitt på dagen eller senare på kvällen. Och ändå var jag mycket väl medveten att om det var något på tok, då kunde jag prata med vilken vuxen som helst och be om hjälp. Vuxna var inte farliga på den tiden och de alla hade ansvar för alla barn.

    Och nu som vuxen människa tänker jag: hur kunde jag göra så som barn? Jag kommer inte ihåg att jag var rädd på något sätt, snarare tvärtom.

    Skulle jag lämna barnen själva idag?! Mnääääääääää … varenda gång skulle förnuftet brottas med känslorna och det är inte säkert att i alla tider förnuftet kan vinna.

    Konsekvenserna av dagens barnuppfostran ser vi tydligt. Jag tänker på det när kommer på tal ”kulturkrocken”. Växa upp med förtroendet att alla/de flesta vuxna är ansvariga och hjälpsamma eller bara mamma och pappa är det?!
    Hur går vi vidare?
    Det är mycket trist värld där barnen får inte vara.

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack ni båda. Jag blir glad när ungar bryter sig ur och loss, kanske är det så att gränser är till för att brytas, och att man kan hoppa över hemmatröskeln och pröva på att gå ut… jag undrar hela tiden vad Astrid Lindgren skulle säga. Hon gav oss Ronja Rövardotter… kanske hade hon ett finger in i framtiden… det måste till lite farligheter… //A-M

  5. Linda Nilsson skriver:

    Jag såg också dokumentärern och skrämdes över att vuxna tror sig äga barn. Mamman som ville operera in ett chip i sin dotter. I all välmening gör de dem till fångar istället för att älska dem och släppa dem fria.

    Jag vägrar tro att ett barn inte kan få hjälp av en vuxen, vem som helst, om det befinner sig på villovägar. Jag tror att människor är goda och att de allra allra flesta vill väl. Vi behöver fler barn på äventyr ute i samhället för att påminna varandra om att vi hör ihop och ska vara där för varandra.

    Tror vi att vi kan göra våra barns misstag åt dem? Vi måste bara älska dem och hoppas att vi gett dem en stark tro på sig själva så att de kan göra alla de där valen i livet.

    En av flickorna i dokumentären sa något i stil med; Vissa föräldrar äslkar sina barn för mycket och då kan inte barnen leva de rika och ävetyrliga liv de vill leva….

    Man kan aldrig skydda sig från slumpen….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.