Litteraturen jag läste för länge sedan…
För länge sedan var jag en hungrig läsare. Jag vill läsa in mig på allt. Jag läste Strindberg med samma frenesi som Strindberg tycktes skriva. Jag läste Sartre med en ångest som krävdes av den vilja jag hade att välja Sartre, Jag läste Dostojevskij med dramatik, Jag läste Karin Boye och kände alla knoppar brista på en och samma gång, jag läste Gogol för alla författare kom ju ur hans kappa, Jag läste Jan Fridegård för jag förälskade mig i författaren och kom att i stort sett äga varje bok han skrivit, en del med signaturer och Lars Hård, Lars Hård…
Jag läste psykologi som alldeles för liten men önskade mig stora böcker om psykologi redan som fjortonåring. Jag rätade ut mitt liv i litteraturen, satte bokstäver och meningar in i det som kunde beskrivas som jag. Jag skavde mig igenom de svåra texterna och glömmer aldrig Pär Lagerkvist – Gäst hos verkligheten – som kom att med några få ord förklara hur en vuxen med sina ord kan göra världen obegripligt ångestladdad hos ett barn.
Jag läste Dostojevskijs böcker som psykologi: Idioten, Bröderna Karamasov och Brott och Straff. Jag läste om och läste om och läste om. Jag har läst Brott och Straff flera gånger. Och det som slår mig är att jag förändras i mina läsningar. Jag är inte samma läsare. Det som en gång var stora ord är idag mindre. Det nya i det gamla framstår i samspel med min egen utveckling. Brott och Straff är mig en mycket besynnerlig bok. Jag är fortfarande under utveckling då jag läser den. Så är det med det mesta tror jag.
Jag vet att författare har påverkat mig så pass mycket att mitt liv fått fler och större bokstäver, beskrivande mening och innehåll. Som om jag ständigt har en pågående dialog. Som om jag någonsin kan tro mig kunna, veta och tro mig förstå.
Innehåll! Om detta kan jag tala mycket! Att det handlar om kommunikation tror jag mig förstå!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
