Jag, sonen och den …

Jag skriver en bok om min son. Ja, det gör jag. Fast vem som skriver har jag ingen aning. Jag tror sonen skriver in sina berättelser i mig och jag skriver i marginalen om mina berättelser om oss.

Ibland är bokstäverna så stora att jag får bära dem lite vid sidan om, ibland skjuter jag dem framför mig med en slags bokstavlig kärra, ibland drar jag dem bakom mig för att jag inte vill dela dem alls, ibland är de så lätta som de vackraste ballonger som man släpper ut i mångfald över ängar där fyrklöver växer och bara kräver att bli upphittade för att man ska få den där lyckan i livet. Min son har jag gråtit och skrattat med, uppfunnit nya hjul med och styrt in på vägar jag aldrig tänkt att gå på. Jag är så stolt över alla hinderbanor vi har tagit i livet på olika banor, så glad över alla fikastunder som börjat med

– Morsan …

Glad över att livet alltid syns i dig. Grattis inför alla, grattis inför världen.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

2 svar på Jag, sonen och den …

  1. Jos skriver:

    Åh! Så vackert.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Och dottern ska få sina ord. //A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.