Släktbanden slår en liten glad knut i mig

Puss och kram far, farfar, farfarfar, farfarfarfar och farfarfarmor!

Puss och kram far, farfar, farfarfar, farfarfarfar och farfarfarmor!

Nu  kommer det bild efter bild från släkten Körling. Det är väldigt, väldigt vackert att blicka in i min far, farfar, farfarfar, farfarfarfar och den goda kvinnan vid sidan härstammar från den  Sabelskjöldska släkten! Jaha… vi talar nu början av 1800-talet och nu tror jag inte på några fler fotografier av min släkt, dvs längre tillbaka i tiden … men banden stärks så märkligt.

Det är stort att tänka att jag är en del av dessa människor. Inte hade de någon aning om min person eller hur jag kom att bära deras namn. Men nu gör jag det. Bär deras namn… och det är mitt alldeles egna.

Anne-Marie,

som också tänker att det är fantastiskt att de hade en fotograf som ordnade och ställde med fotograferingen. Det var med stort allvar man ställdes upp för ett sådant evenmang, en stor innovation för den tiden … och fotografen var en person man gjorde sig iordning inför, ställde sig in till, ordnade håret för, putsade finkläderna… det var inte mycket av en ögonblicksbild… och trots det… ändå en ögonblicksbild. Just då blir just nu!

Tack till de Körlingar som förser mig med information. Och andra som sänder skolplancher, tidningsutklipp, länkar och annat av mycket stort värde för mig. Ett litet steg för er kanske men ett gigantiskt steg för mig  – rätt in i min egna historia. Ticketack!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Släkten Körling och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Släktbanden slår en liten glad knut i mig

  1. Bloggblad skriver:

    Hej, nu var det ett tag sen vi sågs!
    Jag är ju ute och kör en monolog om min mormors mormor som hade ett minst sagt brokigt liv – och där det mesta finns nedskrivet av släktforskare som även hört historierna muntligt av dem som var med.
    Hon var en så makalöst överlevande person, blev föräldra- och syskonlös vid 11, födde två ”oäkta” som dog, förlorade en man och ytterligare två barn. Ju mer jag lever mig in i hennes liv, desto mer känner jag att tar till mig kraft och energi från henne. ”Om hon orkade med allt det där – varför skulle inte jag orka med allt mitt som är mycket enklare?” Och tänk – det funkar. Jag känner så starka band med Britta-Cajsa. (Förmodligen är det därför jag blir mer och mer anlitad – publiken känner nog äktheten!)

    Kämpa på som pedagogisk förebild!

Kommentarer är stängda.