Öppet brev; Får jag vara självisk?

Gränser ska finnas. Men också gränser för vilka gränser. Det finns gränser mot gränserna.

Jag behöver min själviskhet. Mina vänner. Mitt liv. Det jag tror på runt mitt köksbord. Jag tänker på min sons vänner. De är från hela världen. Bor här i Sverige. Har ätit kanelbullar i mitt hem i många år, kan snacka om dalahästar och dansa runt midsommarstänger.

Jag tänker på mina vänner från andra länder. De som fått mig att lära mig mer. Om hur det är att berätta om sitt land med inlevelse trots att de aldrig någonsin mer kan sätta sin fot på sin moderjord.

Jag tänker på de bräckliga ansikte jag en gång såg in i och som frågade mig om jag kunde tycka om en som var svart. Jag räckte min vita hand och förbannande mitt arv och min färg som också utgjorde ett sådant stort hinder för den med ett liknande blodomlopp som återfinns i mig.

Jag tänker på den iranske morbror min son fick. Som blev ett med familjen i många år. Vi skrattade alltid åt vår delade vårdnad. Och våra meningar gick underbart isär.

Jag tänker på mina barns kärleksval. Hur världen blev större genom dem. Hur språken vidgades och orden blev nya och med andra färger. Och de barn de en gång kommer att få blir mina barnbarn. Kanske med alla kulturer i ett. Jag hoppas min svenskhet då håller måttet.

Jag tänker på den kvinna som berättade att hon lärde sig svenska ur de läxor jag gav till hennes barn och att hon ibland kände sig som en fjäril i språket. Hon fick komma till klassrummet och sitta ned. En gång visade hon sitt hår och lärde mig om hur man knyter om det med en sjal.

Jag tänker på min farfars sång som vandrade från ett nordiskt land med toner från det svenska och som adopterades med hull och hår i Turkiet.

Jag tänker på den man jag läste matematik med på Universitetet. Han satt med sig själv och läste didaktik. En professor i matematik. Och allt avstånd som visades honom. Kanske för att han hade ett mörkare drag i sitt skägg än vad de andra hade. Jag minns hans berättelse. Om flykt och om barnen. De svenska barnen som han burit hit och låtit oss få.

Jag tänker på de barn jag ser i min omnejd som sökte sig efter adoptivföräldrar. Hur de kämpade för att få kontakt med någon som kunde bli deras föräldrar. De barn som packade samman sin kultur, bäddade in sig i sin väntan för att en dag resa mot ett land där det ibland var isigt och kallt. Men bara utanpå. Inte inuti. Snö är snö, is och is är klimatkyla, inte människokyla, och den kommer periodvis.

Vi är ingenting utan varandra. Ingenting. Eller så är vi alla solitärer. Oavsett! Då finns det bara en gräns. Den mellan dig och mig. Hur kan vi se på varandra utan att göra avstånden för stora och tro att människan är människa i mötet med varandra. Hur kan vi alltid söka se längre utan att sitta på våra höga hästar?

Och jag vill att det är möjligt för mig att resa ut och vara stolt över mitt land. Jag vill inte resa ut från det stängda. Jag vill resa ut från det öppna!

This entry was posted in Verkligheten and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Öppet brev; Får jag vara självisk?

  1. sspirit says:

    Att vi föds på ett visst ställe och inte ett annat, att vi föds i ett land och inte i ett annat, att vi föds med en viss hudfärg och inte en annan – de är händelser som vi kan inte påverka och därför inte ansvara för.
    Att vi tänker, gör och uttrycker på ett visst sätt eller ett annat – var och en kan påverka och ansvara för. Ansvara för den Människa vi är.

    I somras träffade jag en 8-åring pojke. Vars Pappa var malaysier och mamman var australiensare. Pojken själv var född i Indien, där han har spenderat sina första 3 levnadsår. Sen flyttade familjen till Italien för nästa 3 åren. Och nu hade de 2 år sedan de levde i Kina och pojken pratar och skriver mandarin som vilken annat kinesiskt barn som helst.
    Jag har frågat honom vad svarar han på frågan (som han ofta får) vad är han för något(nationalitet).

    Då svarade han: I am what I am. I’m just Me.

    Jag tänker världsmedborgare.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Det tycker jag man ska göra. Kosmopoliter! //Anne-Marie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.