Signalerna och lärarens trötta ansikte

Jag funderar mycket över de signaler vi lärare sänder ut, hur vi förhåller oss till våra uppdrag och hur vi ser på eleverna. Det är inte helt enkla saker det här. För jag tror att våra omedvetna signaler, våra hängande mungipor, våra tröttnader och våra besvikelser över att rektorn kanske givit oss ytterligare uppdrag och det har vi ju absolut inte tid till, och att skolmaten bara är av samma sort och att schemat vi alldeles nyss fick kändes kränkande… va… så här kan jag ju inte ha det…

och dessa signaler gör att eleverna utvecklar en annan läskunnighet. Den om att skolan inte är en plats för nyfikenhet utan mer av tröttnad och frustration.Det traderade och berättande är mest av samma innehåll. Och väggarna suger åt sig det mesta av historier och själva skolbyggnaden viker sig ned i skam och besvikelse.

Det är svårt att vara den där läraren som springer glad och lycklig genom sina arbetskorridorer och som räds samtalen om ”de bråkiga eleverna” och tänker på att andra omständigheter kanske gör dem till det. Ibland tycker jag om det trots eleverna visar och vågar uttrycka. Jag tänker – vi är talande, korresponderande och söker sammanhang och vill veta. Det är så underbart att vi fungerar så. Men det ger oss ansvar. Den att vara medveten om vår betydelse.

Om vi inte trivs eller upplever oss tyngda behöver vi lärare stöd och hjälp. Vi behöver inte stöd och hjälp med eleverna utan mer stöd och hjälp för professionen. För det är inte bara det att yrket förlorar sina konturer – ämnet vi representerar gör också det. Ett helt ämne kan bli ”världens tråkigaste” för att läraren inte längre har ett engagemang. Det är ganska allvarligt.

Läraryrket är svårt. Det ska vara svårt. Det är ett yrke. Och det kräver oändligt mycket av oss som är i professionen.

Läraryrket är inte ett yrke som alla andras. Det går liksom inte att komma sur till jobbet. Det betyder inte att man inte kommer sur till jobbet. Men det får större konsekvenser om man är sur där för det påverkar så oändligt många fler. Om jag sitter på mitt kontor och har en butter dag så är det möjligt att vara butter – men aldrig i skolan. Och svårigheterna för en lärare i alla dessa fall är den ensamhet som läraren befinner sig i. Det skydd som gemenskapen ger oss alla måste läraren förvalta i klassrummet. Vi måste göra yrket till något delbart och utveckla sammanhangen. Och skapa näring i den.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Sorg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Signalerna och lärarens trötta ansikte

  1. mie skriver:

    Åh så jag beundrar dej! I detta inlägg visar du verkligen ditt mod att i klartext belysa det näst intill förbjudna ämnet: pedagogens trötthet och insikten i att åtgärda problemet. Precis som du säger så är lärarens roll ofantligt stor, svår och mycket ansvarsfull. MEN på något sätt så vill jag ändå jämföra det med skådespelaren och egenföretagarens drivkraft. Den att möta publiken/kunderna för att få full utdelning. Nämnligen lusten att återkomma.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Den sista meningen längtar jag till att få läsa igen och igen och igen, tusen tack Mie!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.