Lärandet tänker jag mig på en mängd olika sätt. Det vackraste är det där som är subtilt. Någon tittar till då man är i färd med att göra det man gör. Någon stannar till då de upptäcker något i sin framfart. Någon tittar in genom dörren och säger… Vad håller du på med, får jag komma in?
Jag ser frågorna på samma sätt. Någon frågar. Jag aktar mig för att svara. Däremot besvarar jag nyfikenheten. Jag signalerar kom. Jag signalerar att jag är nyfiken och medlyssnande. Men aldrig skulle jag ge något svar. Det är som att stänga dörren hårt kring något ömtåligt som just satt igång.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Men vadå? Det är väl lättare sagt än gjort?!
Jag önskar att jag visste, eller kände, hur man gör när man öppnar dörrarna på glänt istället för att stänga dem med ett rakt och konkret svar, men jag vet inte om jag gör det…