Eleven ville plötsligt delta. Och det på sina villkor. Sa man. Men när någon vill något på sina egna villkor brukar andras syn på saken hindra. Ett bråk mellan lärare och elev kan komma av att eleven syns villkora sin delaktighet. Och läraren, som inte är den, ska nu visa eleven hur det kan vara med den saken. Så här ska vi göra, säger läraren. Och eleven som hade ett annat sätt vänder ryggen till.
När eleven, eller eleverna, har förslag på ett för läraren okänt sätt att se kan man välja att vara nyfiken. Speciellt och nödvändigtvis om eleven som det handlar om har diagnoser som gör att vissa saker är svåra för eleven att göra och det av skäl som diagnosen kan förklara. Om eleven då plötsligt har en idé om hur eleven kan delta bör vi ta in dessa förslag i beaktande, låta eleven pröva och lära av dem. Vi behöver inte strida för vår sak utan se till att trösklarna sänks för eleven som nu vill. Det är inte heller ett undantag vi gör för den här gången utan en del av den repertoar vi kan bygga upp kring elevens egna idéer om hur att vara delaktig. Ofta är det små, små saker det kan handla om när det gäller anpassning. Det handlar om att se till de pedagogiska arbetet och det noggranna uppbyggliga arbetet där alla får vara med om det undervisningen ger. På olika sätt.
– Vi gör ett undantag, sa någon jag samtalade med.
– Nej, sa jag, vi gör en anpassning. Den utbildar oss.
Hej HOPP!