Jag hade en elev som fått i uppdrag att läsa en bok. Redan då hen öppnade boken hördes ett stön av uppgivenhet och trötthet. Texten var så liten och sidan syntes som ett myller av små, små bokstäver. Boken var också läst av andra tidigare, nötta sidor, gamla trötta hundöron och så denna nya läsare. Intresset svalnade.
Jag funderade över vad jag kunde göra. Läsningen var ett måste. För någon timme per dag var jag elevens resurs för att klara läsningen. Det centrala var att ge eleven undervisning så att eleven kunde läsa och fortsatt ville läsa. Inte alltid rådde jag över läsinnehållet utan eleven kom med böcker till mötet med mig.
Jag använde mig av kopiatorn och förstorade upp några sidor till formatet jättestort, dvs till A3. Bokstäverna blev större, det fördes in luft mellan raderna och eleven läste ledigt om det boken hade att berätta.
Idag har vi teknik att göra detta med. I paddor och på datorn kan använda olika storlekar på bokstäverna och välja vilket typsnitt som passar oss bättre. Jag hade kopiatorn. Men det gjorde stor, stor skillnad. Eleven läste.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
