Jag har varit på bröllop. Det var ett vacker litet bröllop. Psalmverserna var infästa på den tavla man har i kyrkor. Den tavla som ger lite anvisningar i form av siffror och till psalmboken.
Jag var på begravning för en tid sedan. Det var en ung människas begravning. Kyrkan var full av unga människor. Psalmerna var förvalda och numren hängde på tavlan i kyrkan. Det vill säga om man vet det. Jag satt bland mycket unga människor, unga män, som inte var vana vid kyrkbesök. De var där för att ta farväl av sin kompis, sin vän och de satt där de satt med sin outgrundliga sorg. Jag slog upp psalmboken med sådan ledighet och men skrovlig röst sjöng jag mina toner och mina ord och blicken var riktad mot kistan. Det var som om allt i kyrkan just då var frågetecken. Då böjde sig den ena unga mannen efter den andra mot mig och bad om hjälp:
– Hjälp mig att hitta i boken. Jag vill sjunga för min kompis men jag fattar inte…
Och jag tänkte att vi kanske skulle göra lite kyrkobesök kring stora händelser som man förr eller senare kommer att hamna i. Begravningar är faktiskt begravningar. Giftermål är faktiskt giftermål. Det är bra om man har en aning om hur man gör när man är där för att ta farväl eller för att lovsjunga den lyckliga tu.