De verkliga resurserna i skolan och hur vi inte förvaltar dem

Behoven vi har i skolan talar vi mycket om. Vi talar om de särskilda behoven. Jag ser egentligen ingenting sär i några behov. Behov är behov. Men behov kräver resurser. Och så är vi fast i ett cirkeltänk jag inte känner mig speciellt hemma i. Jag tänker om resurser. Jag tänker om behov. Jag tänker på något annat.

De verkliga resurserna förvaltar vi faktiskt ganska så illa i skolan:

  • Resurserna som finns i lärarens profession
  • Resurserna i ämneskunskaper och ämnesdidaktik
  • Resurserna i eleverna och den kollektiva intelligensen vi skapar ihop
  • Resurserna i samspelandet och delandet mellan lärare och i pedagogiska utmaningar. Hur vi tillsammans utvecklar idéer kring undervisningar och delar med oss av just dessa idéer.
  • Resurserna i sann elevdemokrati och hur elevernas synpunkter och tankar kring uppdraget i skolan handlar om vilka eleverna är och hur de är i vår värld.
  • Resurserna i en god vaktmästare som varje dag säger något gott om och till eleverna.
  • Resurserna i …

Ja, det handlar inte mycket om ekonomi. Det handlar mer om att dela och uttrycka sig. Kort sagt att kommunicera det vi gör och det vi tänker. Våga dela med sig och våga fråga om hjälp. Jag tror på dessa resurser! De resurser vi själva utgör!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

3 svar på De verkliga resurserna i skolan och hur vi inte förvaltar dem

  1. Jan Lenander skriver:

    Det handlar om att vårda sina resurser!

    Ett kreativt yrke kräver frihet och erkännande för att individerna ska växa och hitta möjligheter och det passar illa ihop med att försöka krympa lärarnas friutrymme.

    En stark profession kräver en oförtröttlig strävan efter kvalitet i skolforskning, skolförändring osv. vilket borde leda till större tålamod hos skolans omvärld och de små stegens förbättringar.

    En riktig elevdemokrati handlar om att erbjuda valfrihet för det eleverna kan överblicka och inte om att ge dem ostrukturerade demokratiska uppdrag de inte klarar.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Det handlar om de små stegen mot de stora frågorna. Pedagogik handlar om det. Tack för din kommentar Jan. //A-M

  3. sspirit skriver:

    För ett par veckor sedan snick-snackade jag med en förskollärare väninna om olika och plötsligt dök upp i diskussionen hennes fråga:”Är det förskollärare ett pedagogiskt yrke?”
    – Vad menar du med det? – kunde jag inte låta bli och fråga.
    Och kom hennes förklaring:
    ”Börjar faktiskt tvivla på det.

    På mitt jobb städar vi (eftersom städpersonal tar i stort sett endast toaletterna och hallen, de våttorkar golvet kanske 1 ggr/veckan. Äckligt! Det funkar ju inte!)

    Vi lagar frukost och mellanmål. Förut var det en kokerska som gjorde det. Men nu är det vi.Och det är vi som måste hålla reda på alla allergier och olika kost behov som finns.

    Vi diskar både efter frukost och mellanmål. Förut diskade kokerskan efter frukosten. Nu är det vi som gör det…
    Och massa annat vanligt som torka av borden, tvätta, hänga kläder på tork, sortera kläder.

    Alltså, hur stor del av jobbet som är ”ren pedagogiskt” egentligen? Hur mycket icke-pedagogiskt (som laga mat, diska, tvätta) ska man tolerera? ”

    Och jag förstår hennes och andras i likande situationer inställning. Men jag tänker så här( och hon fick höra det):
    – Har du/ni beräknat hur mycket av din/era tid går varje dag på sådana sysslor? Rent praktiskt. Hur mycket tid och förberedelse går åt för samma om ni har barn med er och förvandlar allt till en pedagogisk aktivitet? Din/era tid? Vad gör barnen under den tiden? I vilka lärande situationer befinner de sig? Vem ser och dokumenterar dessa situationer som Ni har utbildning och uppdrag att göra? Vilka barn är sedda under den tiden? Hur ser dina/era lösningar ut? Vad tror du/ni att du/ni kan göra och ingår i era yrkesroll? Vad tror du/ni att du/ni kan inte göra, eftersom det inte ingår i din utbildning eller yrkesroll?

    Viktigare är annat: har eran chef blivit informerat hur ser ni på dessa aspekter? – Det visade sig att inte – alla trollade med knäna för att få dagen gå ihop med det praktiska i stor sätt, hoppa fram och tillbaka för att täcka personalens sjukfrånvaro med mer och mer styrda aktiviteter för att hålla under uppsikt alla barnen.

    Här om dagen fick jag höra att de börja vända på kakan. De vägrade helt enkelt att gå in i köket och storstäda förskolan. Efter de satt sig och jobbade på lite siffror för att bevisa chefen hur det ser ut.

    Och saker händer. Efter så enkla frågor som att prioritera sitt uppdrag och yrkesroll. Och det handlar inte om arrogans, det handlar om att ansvara för saker och ting som man är utbildad för, man har uppdrag att utföra och tar betalt för.

    Jag vet att i förskolans värld är tabubelagd att diskutera förskollärarnas och barnskötarnas roller och ansvarsområde. Konsekvenserna är i min tycke uppenbara, både för yrken och för barnen. Och om igen, det handlar inte om arrogans eller sortering, det handlar om att ta vara på varandras olika kompetenser. Jag är barnskötare och jag hoppas en dag att blir förskollärare. Och jag förväntar mig att ha olika uppdrag och ansvar efter min utbildning, kompetens, yrkeskategori och varför inte, lön?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.