Namnen på elevlistan och mitt efterarbete

Postat den 12/10/2010 av Anne-Marie Körling

PENNORNA och MIN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL DEM SYNS I DET JAG SKRIVER OM ELEVERNA! DET SKA HANDLA OM ATT JAG VILL SE ELEVENS POTENTIAL.

Jag har alltid en daglig lista med mina elevers namn på. Jag kopierar upp en hel mängd med elevlistor och daterar dem varje dag. Jag tar den lista som jag finner har skrivmöjligheter, jag vill alltid skriva något om mina elever. Jag skriver i min dagliga lista något av det lärande jag har sett att eleven visat, utvecklat eller processat. Om detta har jag skrivit i min bok VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN. Nåväl, det finns något jag alltid gör med min elevlista då dagen är slut och eleverna har gått hem.

Jag sitter med min lista och tänker och funderar över vilka spontana berättelser jag kan göra om dagens lärande och om varje namn – ja varje elev. Det visar sig mycket snabbt vilka elever jag kan berätta mycket om och de elever jag kan berätta lite om. Jag är fruktansvärt ärlig i det jag berättar och min avsikt är att ha kontroll och kunna hantera min betydelse i klassrummet och förstå hur lärarens relation skapar något för eleven.

Om jag upptäcker att jag inte kan berätta något om några elever är dessa elever i mitt medvetna blickfång nästa dag. Jag ringar in deras namn och vet att jag måste fokusera bättre på dem under morgondagen. Så här har jag gjort i många många år. Det gör att jag ständigt funderar över hur jag ska vara lärare till varje elev i klassrummet. Det är mitt uppdrag!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Uppdateringar av kartan och namnen vi aldrig
  2. Ingen krävde att jag dokumenterade – så jag dokumenterade!
  3. Det omöjliga med handuppräckning!
Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Klassrummet, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogik, Skolrättigheter, Strategier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Namnen på elevlistan och mitt efterarbete

  1. mie skriver:
    12/10/2010 kl. 12:29 e m

    När en förälder möter sitt barn i förskolan efter arbetsdagens slut SKALL den även möta en personal som kan berätta något POSITIVT som rör den förälderns barn. Berättelsen som bevisar att ”mitt barn har blivit sedd”, skapar tilltro. Att få höra att barnet ex. hoppat jättemånga ggr. på ett ben, berättat en fin historia, varit med i bortplockning av …., hjälpt en kamrat i en situation osv osv kan tillsynes vara bagateller men har stor betydelse.
    Det borde vara varje lärares plikt att dagligen kunna stå upp och berätta eller notera någonting om varje barn. Därför ger jag dej Anne-Marie en stor eloge för ditt inlägg. Ditt arbetssätt, som du som vanligt så generöst delar med dej av, borde färgstarkt stå i varje lärares dagsaktuella planeringskalender.

Kommentarer är stängda.