– Räck upp handen om du behöver hjälp, säger vi ofta.
Alla räcker inte upp handen. En del gör det. Andra räcker aldrig upp handen. De sitter där och förblir ensamma. Det vore bättre om läraren slog sig ned vid bord efter bord så att eleverna kunde få uppleva lärarens närvaro, komma med sina frågor spontant, diskutera också det de kan eller är i färd med att lära. Det gör också den tystlåtne involverad. Den som annars är i utkanten av lärarens blick och närvaro. Att räcka upp handen kan också handla om att vara en trygg olärande som vet att läraren hjälper. Men alla elever räcker inte upp handen. De sitter där. Vrider lite på sin kropp. Viker papper till pappersplan. Ritar krumelurer i marginalen.
Det handlar om att se dem som inte. Utveckla närvaro också för dem som inte. För de sitter där. Som om de inte … fanns!
*******
Jag har tidigare skrivit om elevlistan, att varje dag säga elevens namn för sig själv och berätta något om eleven, var och en för sig. Det ständiga arbetet med att undersöka om eleverna har fått höra sina namn och om det viktiga arbetet att kunna berätta något om varje individs lärande under lektionen. Att öva sig att se, bekräfta, undersöka. Till förmån för alla elever. Läs också min artikel i Pedagogiska Magasinet.
Jättebra och viktigt inlägg!
Tack! Viktigt. Själv använder jag väldigt ofta Lottburken (alla elevers namn på träbrickor i en stor burk – dra en bricka), eller dess digitala motsvarighet (ex Pick Me). Ungefär hur bra som helst, inte minst följdfrågan till nästa elev: Vad tänker dumbom det nyss sagda?
Jag menar att läraren kan slå sig ned, lyssna in, mer autentiskt, jag ser elever som aldrig blir tilltalade. Förstår inte din sista mening? =)