Bryta ned mål – NEJ!

KÖRLING FOTOGRAFERAR VERKLIGHETENS LÄROPLAN. DEN SYNS ÖVERALLT.

Att ägna tid åt att bryta ned mål är för mig obegripligt. Vi skapar en annan kursplan genom att göra detta. Bryta ned mål betyder också att göra mål-och resultat till regelstyrning. Denna regelstyrning gör vi lärare och vi försätter oss sedan i den rävsax vi absolut inte vill sitta i. Dessutom äventyrar denna nedbrytning av mål möjligheten till likvärdighet och därmed ifrågasätter jag om det är så demokratiskt att göra detta.

Nåväl. Om vi ska bryta ned mål är det mycket intressant att studera hur vi ska gå tillväga om vi beaktar ett av svenskämnets strävansmål, dvs, vad en elev ska få för kunskaper och utveckla sitt lärande inom då det gäller:

Skolan skall i  sin undervisning i svenska sträva efter att eleven:

• utvecklar sin förmåga att skriva läsligt för hand och att använda datorn som hjälpmedel,

Jag vill hävda att elever mycket tidigt erövrar detta mål – dvs att skriva läsligt och att läraren bör kommunicera detta till eleven. Däremot bör läraren också se till att eleven får möjlighet att skriva på tangentbordet, dvs, skriva in sig på nätet och i en sådan aktivitet. Kunskapen att använda rättstavningsprogram kan eventuellt höra samman med detta mål men jag håller det utanför min beskrivning. Jag tänker att själva huvuduppdraget är att eleven skriver kommunikativt och att elevens text går att läsa av en annan person. Det här är det lite si och så med ju högre upp i stadierna man kommer. Detta kan bero på att eleverna inte får erfara och uppleva att deras texter är kommunikativa. Frågan är då varför man ska skriva kommunikativt över huvud taget. Lärarens roll är att se till att elevens text blir en kommunikativ text och därmed vilar ansvaret för detta hos läraren. Är texten bara ett underlag för skrivjusteringar så kommer skrivandet skadas av attt detta skrivande alltid bedöms, dvs inte begrips och förstås, inte ens innehållsdeklareras coh blir ett underlag för kommunikation.

Låt oss titta på strävansmålet i religion:

Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av årskurs nio

• eleven skall kunna reflektera över och formulera sig i för henne eller honom viktiga livsfrågor,

Ja, jag har talat med mycket små barn som söker formulera sina livsinnehåll med berättelser och teckningar. Alltså är detta en form av kommunikationsakt- vilket måste bygga på att eleverna erbjuds kommunikationen, såväl med sig själva, med sina klasskamratet och med sina lärare. Det kan knappast vara speciellt tysta lektioner när detta mål beskrivs och förstås. Jag kan inte tänka mig att detta kan ske utan en livlig diskussion med stor textrörlighet som grund och bas för undervisningen. Och om man då vill skriva så är det också en kommunikationsakt. Det är bra att det går att lösa då. Kanske skriver en elev om sina livsdilemman i en blogg. Kanske med en penna. Det viktiga är att det finns en mottagare som vill lyssna, läsa och gå i dialog.

Låt oss titta på ämnet musik:

• Skolan ska i sin undervisning sträva efter att eleven utvecklar sin förmåga till medvetet lyssnande som en väg till musikupplevelse och fördjupad kunskap,

Härligt tänker jag. Så vitt jag vet så lyssnar elever väldigt ofta till musik. De fyller ju sina öron med musik via sina portabla mobiler. Hur svårt är det inte att börja medvetet tala om det eleverna redan gör och applicera detta medvetna lyssnande på gemensamma toner i klassrummet. Läraren har ju sett att eleverna lyssnar till något. Vad de lyssnar till kanske vi kan lyfta upp och göra gemensamt, lyssna medvetet på. Då handlar det inte om att bryta ned strävansmålet till fragmentariskt lyssnande. Utan snarare är att på+minna oss om att vi inte behöver gå över ån efter vatten för att skapa undervisning. Medvetetnheten är ofantligt viktig. Skolans roll är att utmana från omedvetet till riktigt medvetet.