Krönika – att kunna läsa och att inte kunna läsa

Att kunna läsa.

Att kunna skriva.

Denna texts ingångsrader. Detta att kunna något som förväntas av oss. Men redan här finns de som ger upp, som inte kan, som inte vågar, som behöver långt mycket mer tid än den som slukar rader utan att tänka på vad man som läsare behärskar.

Redan här i, dessa ingångsrader, finns de som avslutar.

De som upplever att de inte kan läsa. De som inte längre vågar pröva att läsa. De som redan tror sig berövade texten. De som lämnats utanför bokens pärmar. Så ensamt det är därutanför. De är många som har problem med det skrivna språket. De som inte ser orden och de som inte vågar röra vid pennan. De som inte har svårigheter med båda sakerna. Skolans värld är uppbyggd av det språkliga. Det skrivna allra oftast.

Att kunna skriva.

Det jag gör med en sådan lätthet.

För andra ett motstånd.

En plåga.

Något helt omöjligt.

Jag är lärare. Jag är läsare. Jag är skrivare. Jag har en rödpenna. Jag värderar. Jag jämför. Jag kräver. Skriv om det traditionella sommarlovet. Skriv några rader om helgen. Skriv uppsatser om när kriget kom. Måla ut språket. Rätta felen. Jag kan inte läsa vad du skrivit här. Du måste rätta till…

Dessa ämnen.

Dessa övergripande rubriker som inte alls lockar till att skriva. Dessutom saknas lusten att beskriva för den lärare som ska läsa, värdera, bedöma, nagga i kanten. Suddet som raderar ut de stränga bokstäverna… sudda, sudda.

Bokens innehåll är den där varje bokstav och mening en förkrossande tyngd som lägger sig över självförtroendet. Tynger ned, tystar ned och vänder sig bort. Boken är inget äventyr. Boken är en sten som läggs i en skolväska. Tyngden av den gör sig påmind. Då är den faktisk. Tunga böcker. Men oändligt mycket tyngre att bära om de inte överlåter sina ord till läsaren. Fram och tillbaka. Skolväg efter skolväg. Termin efter termin.

Det går att gömma sig i boken. Låtsasläsa. Se koncentrerad ut. Bläddra. Hålla koll på läraren som ser ut över de läsande eleverna. Hålla koll på ämnet, prata så mycket det går om det som kanske står där, eller vända sig ut, titta ut mot skolgårdens lek och mötesplats. Där finns en plats för mig. Där är jag bäst i alla fall. Bäst med bollen. Bäst på att var bästa kompis. Bäst på att gömma mig. Här inne är jag sämst. Jag är inget värd. Det är inte kul att vara här. Kanske jag ska stöka runt lite. Krångla och störa. Då märks jag. Jag kan också välja att inte finnas. Då kan ingen och ingenting störa mig.

När min lärare försöker tvinga mig att läsa. Då slår det helt om i mig. Tvärtemot vill jag göra. Boken är skitdålig. Boken är för tjock. Jag är inte intresserad. Jag puttar undan boken ur mitt liv. Jag plockar bland massor av böcker i biblioteket. Lurar till mig den största. Jag kan luras att jag kan. Jag är bäst på det. Jag lurläser.

Om min lärare kommer och sätter sig hos mig och ber mig läsa då gör jag mig trött. Jag blir nervös. Det är så tyst. Det hörs att jag inte kan. Det tänker jag aldrig visa någon. Jag blir arg på min lärare som tränger sig på och tvingar mig. Jag behöver inte.

Så kan det vara. Så får det inte bli.

This entry was posted in Svenska, Svenskämnet and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Krönika – att kunna läsa och att inte kunna läsa

  1. Allt för många lurläser och vårt största uppdrag är att upptäcka dessa lurläsare i tid. Vi måste också hitta de som läser utan att förstå, de som skulle kunna komma mycket längre i sin kunskapsutveckling om de bara hade tillgång till goda läsförståelsestrategier. Viktiga uppdrag. Väldigt viktiga.

  2. Åsa says:

    A-M: Hur gör jag med lurläsarna? Det finns några i min klass.
    -Jag får inga bilder i huvudet när jag läser själv, säger en.
    Jag ser hur de bläddrar snabbare än jag kan läsa i sina böcker, de pratar lite med grannen och de byter bok ofta.
    -Hur ska jag göra? undrar fröken Åsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.