”Idag mötte jag en medmänniska.”
Jag hämtar en diktstrof ur minnet. Jag tror den hör hemma i boken Minnena ser mig. Och jag tänker – vi är medmänniskor. Låt oss på något vis visa det, känna det, vara det, förvalta det, leva det. Det kan räcka med att faktiskt vilja något medmänskligt just i mötet, i det lilla. Bara att le!
Det hemska är att det inte räcker för oss att vara människor. Det är inte tillräckligt. Vi måste lägga till ett ”med” för att bli mänskliga. Vad är en människa?
Medmänniska…vad är isåfall en utanmänniska?