– Snälla du, får jag fotografera just detta, frågar jag läraren.
– Det här? svarar läraren och tittar förvånat på mig.
– Ja, just det här! svarar jag.
Det är när läraren visar fram arbeten som eleverna har gjort eller är i färd med att skapa som jag ser det jag tycker så mycket om. Det är just detta svårfångade. Att förvalta något så vackert som det som är i färd med att bli och som faktiskt i sin form just är. Läraren håller ömt händerna om något som elevens händer också har famnat. Jag tänker att just så här är det nog. Då vi håller oss till det vi kan se och fatta i vår dagliga verksamhet, det som sker i våra klassrum och tillsammans med det läraren förmedlat och de eleverna är i färd med att göra, då är vi långt ifrån att blicka in i varandra och söka andra svar än de som vi kan förklara och se i verkligheten. Det är detta fokus jag önskar hålla. Det som sker mellan eleven och läraren, mellan elev och elev, mellan eleven, läraren och innehållet. Och det är nog det som uttrycks som är det vi kan famna!
Läraren håller om elevens arbete med sådan ömhet. Det är ömheten och respekten jag söker fånga!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
