Vänner! Världen är där vi är. Orden, bilderna och julgranarna. Vi lever i det sociala. Vi är ju så funtade. Söker våra nästa. Kontakten kan upplevas friare i det sociala medierna än framför ett grötfat med en sur gammal tant som kommer för att släkten samlas och slår sig ned mitt bland presentsnören och mandlar i glöggkopparna som lyser röda och ryker varma mitt i julstöket.
Men jag har alltid gillat sura tanter vid släktmiddagarna. Mot dem har jag lärt mig att förstå hur olika vi är, och att en del är si och andra är så. Jag gillar det olika i det som är gemensamt av kultur. Så jag tänker – verkligheten är stor och märklig! Och ser olika ut var den än presenterar sig. Därför blir jag socialt engagerad också på nätet, bland vänner, läsande och korresponderande.
Och detta om ensamhet. Julen är en gemensam akt. Den är röd, glittrande och generös. Ja, det vill säga om vi har den gemenskapen med andra. Annars är julen allt annat än god. Den är tärande för den ensamma. Och allt som knyter an människor med ord… via några knappar på ett tangentbord … gör mening och sammanhang tror jag på. Jag har haft mina ensamma julaftnar och ordutväxlingar med någon en bit ifrån har varit som vita brevduvor med röda ord!
Låt oss hålla julöppet för varandra!
Jag håller också öppet, det känns rimligast så.
Vita duvor röda ord! Vackert och viktigt.
God jul och tack för allt! Må duvorna flockas.
Sura tanter kan visa sig vara härligt glada tanter när de upptäcker att någon bryr sig om dem. Den här helgen var det egentligen inte fråga om en sur tant utan en av de varmaste gladaste människorna jag känner till, som bara nu var en ledsen kvinna, en kvinna som nyligen förlorat sin livskamrat. Jag hoppas och tror att många hade julöppet för de som behöver det lite extra mycket.