Jag lyssnar till barnen. Då hör jag något i det tysta. Då hör jag deras ordlösa gester. Då hör jag deras blickar stöta sig med de vuxnas påbud. Då hör jag deras hukande huvudens vädjan om tillåtelse. Då hör jag deras hela ordförråd och kräver dem inte på ett större. Då hör jag intentionen bakom det som ägt rum. Jag lyssnar på barnen!

Då hör jag hur ett piano kan bli dumt och de vita pianotangenterna kan vara jättedumma och de svarta kan vara snälla. Då hör jag hur en penna kan vara den sämsta och en annan penna kan vara den bästa att rita dinosaurier med. Då hör jag att ett skrivhäfte kan vara ofantligt värdefullt och en skoldag något att önska sig.

Allt jag hör är barnens ljud. Kanske är det oljud. Det kan alltid betraktas som ljud. Frågan är hur vi vill lyssna!