Strindberg, ett halvt ark papper och min textrörlighet!

Jag funderar över ett halvt ark papper! Strindberg gjorde det! Jag gör därför också det! Men inte med samma finess och ordrikedom som Strindberg. Jämförelsen kan bara vara att ett halvt ark papper. Och om jag skrev på mitt halva ark vore mitt innehåll ett helt annat. Han skrev in sin skilsmässa i pappersarket.

Jag skriver en lista över saker jag inte får glömma bort. Jag behöver kvadratmetrar av yta för att skriva ett pappersark. Jag behöver det skrivande som organiseras i mitt frenetiska städande, som en slags meningsskapande måste jag ha min ordning. Jag flyttar ting, sopar golv, och allt i rasande takt. Det är som varje handling skapar en mening. Det där som inte ser ut som skrivande är ett skrivande på ett inre ark papper. Pennan är för tillfället handen om skurborsten.

Jag är nog en ytterst ensam person då jag skriver. Jag stänger av det mesta i min omvärld och mina tankar går ständigt till något jag ska formulera, som om jag skriver också då jag inte skriver. Jag kan tänka ut ett helt skrivande, från första meningen till den sista. Och då måste jag ostört få göra just det. Tänka. Och tänkandet har ingen penna. Inte ens ett ark papper. Ibland pratar jag men då pratar jag bara om det som tillför mitt skrivande något, de samtal som gör att jag kan hålla mitt skrivande inre igång. Det kan låta själviskt men har inget med själviskhet att göra. Det har med fokus att göra. Innehållet har fängslat mig. Det behöver sin tid. Inte mycket mer än just till sista punkten. Och världen runtomkring mig ställer sina pannor i frågetecknens riktning

– När Anne-Marie sätter du punkten?

Jag svarar: Klockan två! Klockan två sätter jag punkten.

Mina tankar går till Strindberg. Mina funderingar likaså. Ett ark papper, några välfyllda ord om några ting och händelser, namn, en våning och skilsmässans faktum. Ett sällsamt lyckligt giftermål mellan verklighet och text!