Jag kan inte släppa den japanska undervisningen. Jag kan inte. Det var något som fängslade mig mer än bara den mycket goda undervisningen och det stora samspelet med alla elever. Det var något i lärarens blick då han tittade ut mot sina elever. Det var något i blicken som jag önskar att jag fick se överallt i lärares ögon. Och så var det något med det värdiga mottagandet och välkomnandet, och så var det något med det värdiga avslutandet. Det var något magiskt med alltsammans.
Jag gick baklänges ut ur klassrummet. Jag bugade mig också. Jag tror att jag handskades rätt med den skolkultur jag fick möta. Jag hoppas det. Jag önskar nämligen att jag kunde återge något av det jag fick.
Kommer du ihåg denna serien?
http://www.youtube.com/watch?v=armP8TfS9Is
http://www.youtube.com/watch?v=Oc7S8HAfDzk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=jd7YWx7idfE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=OEW65OKRiAk&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=5FGdXEBcdh4&feature=related
Om du har sett något liknande i verkligheten, då förstår jag varför den japanska undervisningen möblerar dina tankar.
Tusen tack Sspirit. Du värna länkare. Tack A-M