Jag har alltid berättat om skiljetecknen. Alltid lekt med dem i språket, i det talade framför allt. Undervisningen har alltid handlat om allt som bygger upp en mening, därmed också punkter, kommatecken, utropstecken, semikolon. Redan i årskurs ett har vi undersökt hur tre punkter binder ihop en berättelse på andra sidan med tre nya punkter… och att människor som avbryter någon också kan visa det i en text. Genom skiljtecknen har högläsningen förstärkt hur det ska låta då man säger saker och ting.
Att ha en punkt att bara vila på och dra ett djupt andetag är inte tillräckligt. Man måste också få utropa saker och ting. Här undersöker en elev i årskurs fem var semikolon uppkommer och hur eleven förstår det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
