Det som stör lärandet är den piska som läraren känner över sig. Ibland är det alla målen som måste hinnas med – men hjälp jag hinner inte med – och alla andra saker som kan kallas måsten – utvecklingssamtalen och föräldramöten – och så den stora rädslan för att eleverna inte kommer att lyckas. Vems är då felet?
Piskan finns men den talas inte så mycket om. Dess kraft pyser ut lite här och lite där. Jag tror att det är dags att sätta sig ned och göra piskan av krav till något verkligt och inte bara en upplevelse av stress. Hur ser piskan ut? Kan vi komma tillrätta med den känslan? Får vi syn på det vi gör som relaterar till det vi ska göra? Kan vi se varandra och stötta där det känns motigt? Är vi själva inte tillräckligt bra i våra egna ögon? Vad är det som genast måste bli bättre? Vari ligger frustrationen? Vem och vad är piskan?