Det är alla hjärtans dag idag! Den har sitt fäste i skolan. Det ritas hjärtan hit och dit. Det delas rosor med den och den. Det läggs gelehjärtan i fröknarnas brevfack av en underbar vaktmästare, han lägger till alla, också till den enstaka manliga lärarna.
Men i verkliga livet är det inte alla som får sin hjärtliga och beskärda del av jubeldagen ”alla hjärtans dag”. Ve den sorgen för den som inte får en ros, en hjärtlighetsförklaring, och hemska tanke om det sitter någon i klassrummet utan att få uppmärksamhet av detta slaget. Ve den som är utanför.
I ensamhet kan man dock fira sitt eget hjärtas ömma slag! En sådan följeslagare!
Jag vill inte nämna någon hjärtlig vän – jag vill tänka att de är flera och att det sitter någon liten gumma i exempelvis Piteå som skrattar åt mina ord ibland, att det finns en nästgårds som alltid är hjärtlig och välkomnande då man tittar in, och att någon alldeles intill räcker ut en hjälpande hand då livet går i moll, och att Ica-affärens kassamatare faktiskt blir glad då man handlar och nickar lite igenkännande: Jasså du köper clementiner idag! Tänk om de kunde tipsa om matställen också!
Ja, så tänkte jag där jag satt och funderade! Alla ni hjärtliga! Låt oss vårda det inomkroppsliga – där inne där hjärtat är! Jag sjunger i högan sky – Oh my darling Valentine! Det gör mig glad!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hjärta till dej Ann-Marie!
”Storbaddarhjärta”