Det är nog så att läraren är den verkliga skolutvecklaren. Oavsett om rektor säger si eller så, så är det i lärarens verkliga mottagande av tankar och visioner som själva förändringen äger rum. Därför måste klimatet för pedagogiska diskussioner vara generöst, tillåtande och utan gränser eller hinder. Det är kanske inte är så synd om läraren egentligen, väl i klassrummet är läraren ensam, kanske också vill vara det, och har sin lilla grupp med elever och fortsätter i samma anda.
Det är många skoltankar som diskuterats livligt och brett i lärarrummet, som tycks vara fina och levande, men som under promenaden mot verklighetens klassrum lämnats kvar som brödsmulorna efter kakan och den urdruckna kaffekoppen i diskmaskinen. Det blir inget om inte läraren vill, kan och vågar. Handen på lärarhjärtat – snacka om makt!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så vackert, så viktigt!