Kunskapsäpplen behöver den berättande läraren

Kunskapsäpplen kan man äta upp utan att man lär sig någonting alls. Man tar ett äpple, biter i det, ja, man känner smaken men … so what … äter kanske upp kärnhuset också. Då har man ätit upp ett kunskapsäpple utan större tanke om vad man eventuellt skulle ha lärt sig. Kanske behöver kunskapsäpplet också en levande lärare som berättar en aning om äpplet, kanske till och med så levande så att man inte längre behöver ha ett faktiskt äpple att betrakta, utan att läraren så berättande kan få äpplet att smaka utan att vi ens tagit en endaste tugga, att vi kommer längta efter att sätta tänderna i det så fort vi någonsin kan. Kanske är det ett sådant kunskapsäpple jag tänker mig.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.