Befria läraren!

Jag är ingen vän av Jante. Jante flyttar in lärarkollegiet tillsammans med osäkerhet, för höga krav och oklara uppgifter och förändringar. Kanske är Jante ett svar på att skolans lärare är i otakt, att någon annan beslutar och görandet måste göras. Kanske hör det ihop med att undervisarglädje en dag krockar med en lärares känsla av totalt misslyckande. Som vi inte tillåter varandra att lyckas väl. Och att inte lyckas väl betyder att ha misslyckats. Det är stränga motpoler. Och visst är mötet svårt att få till då.

Det kanske inte längre ska kallas att lyckas i skolan. Det kanske inte längre ska betraktas som misslyckanden om lektionsplanen inte gick från a till ö. Det är kanske något om hur vi planlägger oss själva och vårt innehåll som gör att vi inte ser vad vi uppnått och inte ser hur halv glaset blev också denna lektion. Och den där tystnaden i lärarens huvud:

– Får jag göra så här?

– Det här fungerar ju bra, måste jag ändra?

Det är egentligen så sorgliga frågor. Vad får en lärare göra? Hur får en lärare undervisa? Hur vet läraren att utvecklingen äger rum? Vem speglar läraren? Vem ger återsvar på lärarens undervisning? Kan vi göra det ihop? Vem tar emot läraren när det gått åt pip-svängen så att läraren inte känner olust och misslyckande utan kan lära sig se vad som också hände av undervisning?

Kan vi undersöka hur vi ligger i lärarnas utvecklingszoner? Vem förstår hur att göra? Varför förstår vi inte det här? I ett kollektivt samtal så ska frågorna upp, de enkla och de skolnära frågorna, det är inte fel att inte förstå hur man gör? Det är däremot väldigt sorgligt att vi inte tillsammans slår våra huvuden ihop och betraktar uppdraget på nytt – Hur skulle vi göra om vi inte visste?

Lärare behöver handledning, stöttning och bekräftelse på det som faktiskt äger rum då läraren undervisar. Och det med ett återgivande anslag.