Vem skiljer lärare från lärare? God lärare, dålig lärare?

Mitt svar till Jan och kanske till er andra!

Jante hör nog samman med skam. Och jag håller med om att det är hemskt om lärare förklaras som dåliga eller bra. Det fungerar inte. Man känner skam för att man är glad och lika svårt är det att känna att man är med trots att man är osäker. Då nya idéer visas är inte de per definition de bästa idéerna. Den lärare som har arbetat länge och väl kan visa på nytt genom att visa på det som inte längre visas på. Det är kanske den där hetsen mot skolan att kunna det nya? Och så blir vi rädda och tror inte det vi själva gör har ett värde.

Detta med att tro på … läraryrket …innehållet …värdet av att vara där man är … eleverna. Klart att vi ska belysa problem. Klart att vi ska belysa det positiva. Klart vi ska belysa det vi måste arbeta och bli bättre på. Men då vi belyser det vi ska ta itu med – så belys inte ur känslan av brist. Det är en obehaglig känsla av att inte hinna, kunna eller har gjort. Brist blir en känsla av att jag inte hann, inte kan, osv.

Skolan, lärare och elever måste lyfta fram det som faktiskt pågår. Och det är ur detta vi kan hämta styrka.

Vi lärare behöver varandra. Vi behöver relationerna och lärandet ihop. Det kanske också handlar om att vi ska vara rädda tillsammans, tillåta osäkerhet och okunnande ihop. Det bör och ska inte vara farligt.

Men den där tonen som lägger en slags död över alltsammans är besvärlig. Den tonen av att vi orkar inte att någon har en annan idé eller känner en annan känsla, har andra förslag och andra tankar. Det är en kollektiv känsla som sprider sig. Jag har hittills aldrig mött en lärare som inte vill sina elever det bästa.

Jag tror vi måste skapa ett klimat som öppnar upp för oss att utvecklas. Jag har fått en utbildning som förändrat min syn på lärarrollen och jag har sett lärare och rektorer verkligen lyfta varandra.

Inte skilja ut dåliga lärare från bra lärare, utan tillsammans utveckla skolan, lärarna och eleverna. Att inte definiera lärare som bra eller dåliga. Det är för enkelt och berättar ingenting alls. Jag kan vara en hemskt dålig lärare i en skola för att vara en bra lärare i en annan. Vi ska försöka rikta oss mot ett annat fokus. Där frågorna delas och berättelserna som vi kan berätta kan frodas. Det är i frågorna vi ska samlas. Då vi gör det ska vi alla tillskrivas rösträtt. Att organisera för detta inom kollegiet är en viktig uppgift. Lärare ska beskrivas inifrån. Inte som solitärer utan som del av ett kollegium.

Att våga utvecklas och få göra det. Skolan är mångt och mycket en rätt-och felkultur. Vi rensar bort det som är fel och så blir det som är rätt kvar. Vi har ny teknik och kastar ut det gamla. Jag önskar inte det. Jag önskar att vi inte kastar ut något alls – utan har allt kvar. Det betyder att jag vill inte göra antingen eller – utan både ock.

Det är svårt att vara lärare. Det ska vara svårt att vara lärare. Organisationen ska lyfta oss. Gemenskapen ska lära och stötta oss. Att våga be om hjälp måste vara en fråga om rätt. – Jag vet inte hur man undervisar i … bör inte vara en fråga om att särskilja läraren ur kollegiet utan att verkligen slå sig samman och bidra till att läraren kan, vill och vågar.

Vi måste också ta hand om den rädsla som lärare känner men inte visar. Vi måste också ta hand om den skam lärare känner då de inte tror sig värda något. Vi måste stärka oss och den processen är lång och mödosam. År av nednötande, år av besvikelser, år av tystnad har gjort något med oss. Vi måste också hjälpas åt att låta känslorna finnas. Det är när de får yttras utan att de värderas som förändring kan ske.