Det är något med uttrycket: Jag är bäst! När elever skriker ut det i klassrummet just då de har löst något väldigt knepigt och lyckligt utropar: Jag är bäst! så är det ett slags uttryck för en känsla hos individen. Inte någon jämförelse, utan bara en härlig självbekräftelse. Men om man använder ordet ”bättre” så är det alltid i relation till någon annan. Ja, önskvärt vore om eleven självständigt kunde se skillnaderna i sitt lärande och kunna använda ordet ”bättre” i relation till det egna lärandet, men det kräver en hel del undervisning, där skillnaderna i lärandet hos eleven är i fokus, och där eleven själv kan se sitt lärande, alltså ordet ”bättre” använt i förhållande till sig själv. Det lite lågmälda ordet ”bra” är nästan det självaktande meningen. Det är nästan så att uttrycket ”jag är bra” visar fram en grundton av självförtroende och självaktning.
Så undervisning om kompareringar kan göras till berättelser som kan göras elevnära, elevlångtifrån, elevaktiva, elevroliga, elevroligare, elevroligast… men de kan också undervisas om så de blir dödligt tråkiga! Död är spännande att komparera; Död, dödare, dödast! Vilket kan föranleda en hel del diskussioner.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
