Min läslista och dess historia

Jag var nio år då jag började skriva läslistor. Jag var i den listiga liståldern. Ja, en aning upplärd av lite äldre och klurigare listmakare som skrev listor över killar de hade varit tillsammans med, biofilmer de sett eller listor över kläder de skulle köpa. I stort sett gjorde man listor om allt. Peter Pohl skriver ypperligt och mästerligt i Janne Min vän,  om behovet av att kategorisera, vilket listan kan vara ett uttryck för.

Nåväl, jag skrev en lista över mina lästa böcker sedan jag var barn. Det blev en bok till slut, jag slukade stundtals böcker för att i andra tider vara sparsmakad och författarinriktad, för att vila ifrån, och sedan återigen sluka litteraturen, men inte längre med hull och hår, utan med större förståelse för hur jag själv orienterade mig i den mängd som fanns att läsa ur.

Men så en dag vid en mycket hög ålder fick jag för mig att jag skulle sluta skriva upp mina böcker och dokumentera min bokläsning. Jag var i flyttagen. Jag vägde min boklistebok i händerna och kastade den som om det verkligen inte gjorde något.

Någon vecka efter detta ödesdigra val, den att slänga bort min läsning, mötte jag Adain Chambers. Ja, mötte och mötte är väl en aningens överdrivet, jag lyssnade till en föreläsning och … ja Adain Chambers var av den åsikten att den enda sak läsningen behövde var att man skrev upp sin läsning i en liten bok. Den boken kunde sedan tjänstgöra som en vägledning över många fler saker som läsningen hade betytt och kanske också ge svar på varför man läste det man läste. Jag lyssnade och allt under föreläsningen förstod jag att min läsbok på sophögen till vilket pris måste hittas.

Jag talade med Adain Chambers om det hela, han vitnade också men på ett mycket brittiskt vis och sade artigt och med medkänsla och inlevelse;

– Du kanske kan ringa stadens sophanterare – den boken du kastat måste ju skilja sig mycket från övriga sopor…

Jag återfick aldrig min läsloggsbok … men idag började jag en läslista här på bloggen. Det får bli en början.