Jag tänker mig att vi medvetet ska använda begreppen. Alltså substantiven. Inte ersättningsorden de, den dom utan verkligen gå inför att medvetet språkberika barnen i verksamheterna.
Elever ska få tillgång till ett språk vi vuxna redan kan. Ett ord går att vända och vrida på hur många gånger som helst coh få olika innebörder beroende på kontext och inre föreställning. En stol är en stol är en stol. Men då den yttre stolen gestaltas i vårt inre är det inte alls självklart att vi talar om samma stol, ens samma röda nyans på färgen. En stl för en sorgsen och ledsen människa är inte samma stol som för en glad.
Därför är varje ord och begrepp en egen berättelse, en början på en gemenskap i det yttre och det inre. Låt oss därför orda rikt och mångfaldigt i våra klassrum.
Den medvetna språkliga handlingen är lärarens. I en träslöjdssal är det fullt av ord. Därför ska läraren där tala och greppa orden i sammanhanget. Inte säga ”ta den” utan ”ta hammaren, ta sylen, ta … (ja, jag är inte kunnig i redskapen därför är jag utanför eftersom jag inte äger orden). I matsalen ska språket börja över potatismos och mjölk.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
