Formativa bedömningar; Ge plats åt den inre belöningen!

Då man lyckats med något måste man få leva med och i den känslan. Den är stor, allvarlig, verklig och handlar om något djupt, en inre tillfredsställelse och en aning, en slags förevisning om vad man själv är förmögen till. Den känslan är stor. Låt oss kalla den högtidlig. Den är lite långsam.

Den ska långsamt få sprida sig in i den lärandes alla skrymslen och vrår – Jag kan! Jag kunde! Jag kan!

Det är något vi inte ska hasta över, vi måste ge de verkliga känslorna större utrymme. Inte ge duktighetsord, visa film, belöna ytterligare. Om vi gör det ringaktar vi själva kunskapen och värdet av densamma. Däremot ska vi erkänna, visa respekt för lärandet och värna den känslan eleven bär inom sig. Vi ska se att belöningen, om vi ska kalla den så, ligger i att fullt ut få känna det man känner. En inre styrka! En inre styrka!

Det här inlägget postades i Formativ bedömning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.