… fingrar med sin mobil. Jag tror han sänder ett sms så jag tittar försynt bort. Vi sitter i på ett fik i Stockholm och vårt möte ska handla om pedagogik. Läraren mitt emot mig tillhör mitt utvidgade kollegium, alltså de kontakter jag har fått genom en frågeställning, ett gemensamt intresse. Nu fingrar han på mobilen och utbrister:
– Ja just så, det här är jätteintressant, lyser läraren upp inför något han läser.
Jag delges hans privata mobilinnehåll. Hans elever bloggar om det läraren nyss undervisat om.
– Tre inlägg på några minuter, de är engagerade i frågan, säger läraren.
Jag tänker med ömhet om undervisningen, om läraren mitt emot som låter elevernas lärande vara i fokus och den fråga som diskuteras i detta klassrum få spränga gränserna och tillhöra eleverna där de är.
– Du skulle se vad de skriver, säger läraren och sippar lite på kaffet. Men det får bli en annan gång. Du, det är väldigt roligt att undervisa!
– Mmm, säger jag och funderar över lärararbete och lusten att undervisa!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
