Den bok jag skriver ska komma ut i höst. Den handlar om lärandet. Då jag nu läser den hamnar jag mitt i min egen utvecklingszon, mina tvivel, mina grubblerier, och ibland svajar självförtroendet till ordentligt, ibland lyser jag upp och får kraft och hittar min ton och min undervisarglädje.
Jag tänker att texten är på väg att bli självständig. Att jag sitter utanför den och blickar ned i den som om den vore något delvis främmande. Min redaktör har dammat av ord, justerat stycken och stramat åt samtidigt som min redaktör uppmanar mig att lägga till och förtydliga.
Jag har haft förmånen att ha mycket ömsinta och respektfulla redaktörer. Det behöver texten. Och jag tänker att texten är vårt gemensamma objekt. Snart är jag avnavlad.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det du beskriver är en ömsit farväl eller frigörelse av det man en gång tänkt och satt på pränt. Och det gör ont när man ska skiljas från texten.