Krönikör Leif Furhammar

Jag är krönikör. Det är egentligen fantastiskt att få en plats att skriva utåt på. En tidningsplats. Skriva det jag tänker, funderar på, relaterar till… och jovisst … jag har skolfrågorna att hålla mig till.

Leif Furhammar gör en krönikesorti nu. Jag inser just att jag läst honom av och an i väldigt många år. Det är ingen som har förberett mig om att han ska sluta, att han ska lägga ned pennan och avsluta sina tidningsord. Leif Furhammar har skrivit krönikor i 23 år. Det är många, många krönikor.

Nu förtiden läser jag krönikor av alla de slag. Det är för att lära mig konstformen, dvs, hur innehållet ska förpackas, vilken form och uppbyggnad en krönika har. Min företrädare sa att man lär sig. Jag litar på att jag lär mig. Jag fick erbjudandet att bli krönikor, jag antog utmaningen och därmed fortsätter jag mitt lärande. Jag älskar utmaningen!

Tack  till Leif Furhammar! DN, den 6 december!

Anne-Marie

som googlar på krönika och hamnar på Wikipedia:

_________________________________________________________________

En krönika är en litterär genre, där ett faktiskt händelseförlopp refereras och kommenteras kronologiskt, skrivet antingen på vers (t ex knittel) eller prosa.

Ordet krönika kommer från det grekiska ordet chronika, tid, etymologiskt besläktat med ”kronologi”.

Historiska krönikor skiljer sig från nationalepos och historiska romaner genom ett strikt krav på återgivandet av faktiska händelser, och man kan alltså anklaga en krönikör för att ljuga. Frågan om en texts subjektivitet är med andra ord inte relevant för bedömningen om huruvida den ska klassificeras som en krönika eller inte; graden av objektiv återgivning av ett händelseförlopp bestämmer dess kvalitet som referat. En god krönika bör givetvis framställa upphovsmannens personliga åsikter om dessa händelser, i annat fall är det ett rent referat. Det är ovanligt att en krönika redogör för det referade händelseförloppets kontext. De äldsta krönikörerna, logograferna från antikens Grekland, blandade dock religiösa myter med historiska fakta.

Den mest kända svenska krönikan är Erikskrönikan som är skriven tidigast 1322 men troligen högst några år efter det. I denna krönika nämns Stockholm för första gången. Erikskrönikan är omtalat partisk.

Krönikor är alltjämt en levande genre, främst inom journalistiken, där ordet dock vanligen avser en löst sammanhållen serie tidskommenterande artiklar av en kolumnist eller gästkrönikör. Också mer fullständiga eller översiktliga rapporter med kommentarer om aktuella händelser (till exempel om sport och politik) kallas krönikor, eller årsböcker.

This entry was posted in Autodidakten, Litteratur och läsning and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.