– Nu blir det inget annat kaffe än snabbkaffe, tänkte jag. Ibland ser jag mig själv som en riktig finsmakare av kaffe och all reklam om snabbkaffe oroade mig.
Långt ute i ödsligheten ligger en liten by. I den lilla, lilla byn fanns ett mycket litet café. – Nu blir det fika! skrattade jag. Snabbkaffe!
Men därute, mitt i nästan ingenstans, fanns det italienskt kaffe och en superb espressomaskin. Jag satt tyst och sörplade i mig kaffet. Det godaste jag någonsin druckit. Då jag klev ut på den endaste byvägen stod begravningsbilen där och föraren klev ut och tog några raska steg in i den kyrka jag antog för en relik från 1400-talet. Plötsligt och från ingenstans kom begravningsgästerna och det skotska regnet fällde sina sorgedroppar.
Jag kommer aldrig att glömma den kopp kaffe jag drack där. Så levande svart!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
