Stenarnas liv

Detta är en mycket liten sten. Den låg på stranden alldeles intill vattenkanten. Kanske hörde den till havets botten. Då tidvattnet går mot flod kanske den åter är hemma.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

2 svar på Stenarnas liv

  1. thord wiman skriver:

    Det är ändå något påtagligt anat besjälat, nästan sensuellt med en sten mitt i dess oåtkomligt, hemlighetsfulla slutenhet – och över eoner är den klädd i många skepnader från det allra mäktigaste berg ned till det allra minsta sandkornet mellan tårna på en badplats i sommaren.

    En imponerande geologisk resa gör allt stenen, tycker jag, som vederkvicker sinnet med både perspektiv och proportioner till vår egen jordiska resa.
    Men… som vanligt… meningen. And the point is?

    Ha det fint där du är Anne-Marie mellan ebb och flod. Och är det inte där, inom denna begränsade zon, som livet med alla dess yttringar och tiden med alla dess årmiljoner metaforiskt befinner sig, alltid befunnits, alltid utsuddat av tidens flod men återskapat igen en kort välsignad tid vid ebb. Jag vill gärna tro att det är precis där den bor – meningen …

    Stafford, får mig att förtjust rysa, hans mjukt lekfulla penna blåser tillfälligt liv i själva stenen så att vi ska förstå sambanden, att ALLTIHOPA på jorden är i samband.

    Stenar:
    ”…Tiden bodde här en gång.
    Den tycker om att hitta sådana här platser
    och sedan ge sig av så tyst
    att ingenting vaknar.

    Varje gång en sten hittar något den tycker om
    flyttar den nästan aldrig på sig. Ja, regn kan övertala den eller
    kanske en älv som är ute och ser sig omkring. Men det tillhör undantagen.

    Det sägs att det fanns en tid då
    stenarna tyckte om att dansa. Du kan se
    var det hände – stora högar med gamla danspar
    som tröttnade på varann.

    Då och då rör sig en sten när
    ingen tittar; sedan blir den stilla och ser
    bort medan den nynnar en liten melodi. Uppe i
    bergen kan du hitta dessa nonchalanta stenar.

    En del av dem borde ha slutat tidigare –
    de är utmärglade gamla vrak, utan vänner,
    och oftast bara hopsjunkna precis
    där de föll…”

    William Stafford (1914-93)
    Från det vilda folket, 1987

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack Thord och välkommen tillbaka. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.