Jag talade närvaro och frånvaro i en diskussion. Oftast fostrar vi de närvarande med samtal om de som är frånvarande. Man kan istället göra ämnet till fokus – ”vem vill vara utan det här som vi idag ska tala om”. Det är att stärka innehållet och yrket. Och det ska man genast ge dem som är där. Välkomna allihopa! Nu kör vi! så ungefär!
Så sa jag, sen hörde jag mig själv säga:
Att fokusera på de elever som är där i klassrummet snarare än att prata och diskutera dem som inte är där. Det är en annan fråga och på en annan plats. Ordningsfrågor får inte störa dem som inte berörs av dem. Ge hellre innehåll och fokusera på det som är, frågan som ska diskuteras, ämnet som ska introduceras, elevernas frågor som ska lyftas och av dem som är där. Håll de innehållsliga ramarna och börja med att ge något innehållsligt direkt: Här är en berättelse om … Vet ni att Pytagoreerna var riktiga hemlighetsmakare … Vädrets makter; det regnar och låt mig därför läsa den här berättelsen om…
Vi kan inte ägna tid åt sådant som inte är – i alla fall inte under tiden som vi har det vi har. Vi har våra böcker, vi har våra elever, vi har våra lektioner och vi ska göra absolut det mesta och bästa av det som äger rum just nu. Det vilar i professionen.
Man kan tala om den närvaro som läraren skapar till sitt yrke, till klassrummet, till eleverna och till den tid som vi är ihop. Det är en helt annan närvaro vi då diskuterar.
Så sa jag!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
