Då jag var nyskrivande liten, så där en fem-sex-åring, skrev jag gladeligen redan innan jag började skriva. Jag skrev lite här och lite där. Jag skrev så som jag trodde att jag skulle skriva. Det mesta jag skrev var läsligt och begripligt. Några bokstäver föll bort och några ord skrevs ihop. Men de som såg mina ord de såg minsann vad jag skrivit och vad jag ville säga med mina skrivna ord.
Men så började jag skolan. Det fanns plötsligt fiffiga regler hur man skrev. I skolan sa fröken att man skulle lägga ett finger eller två mellan orden. Det var fiffigt. Jag vet inte om min fröken sa så, men så uppfattade jag det. Jag lade fingrarna mitt emellan alltsammans.
Det kom att se ut ungefär så här. Mina fingrar lade jag – i blöt – kunde man kanske säga. Men mina fingrar skulle tjänstgöra mellanrum och avstånd mellan orden. Jag var en noggrann liten elev. Jag lyssnade noggrant på fröken i skolan. Jag gjorde en aning som hon sa. Nja, jag gjorde som jag trodde att hon sa. Som jag förstod det. Mina fingrar tjänstgjorde mellanrum mellan orden. Det var knepigt att skriva in det ord som skulle följa efter mina fingrar. Men jag lyckades bra med det också. Idag kan jag göra detta utan att lägga mina fingrar emellan. Nu har jag dessutom tangentbordsknapp för att skilja bokstäver och ord åt. Fiffigt med utveckling och lärande.
Men lärande handlar ofta om generaliseringar. Jag gjorde som jag lärt av den fröken jag älskade mer än allt annat. Jag var ju sju år och helt inriktad mot att lära i relation till någon som jag tyckte om. Därför generaliserade jag. Generaliserade också mitt skrivande till matematiken.
Här är ett svar jag skrev på ett matematikprov. Jag skrev ett matematikprov i årskurs ett. Jag var nervös. Jag ville göra rätt. Jag bet i skolpennan. Den var skolgul. Jag skrev noggranna bokstäver och siffror. 2 + 9 = 11. Det visste jag minsann. Jag skrev noga och tydligt. Med två fingrar och kanske några till mellan varje siffra ett. För så tänkte jag. En etta skulle inte stå för nära en annan etta. Men att det skulle bli elva det visste jag minsann.
Då jag fick tillbaka provet bet jag mig i läppen. Jag hade många bockar i mitt matematikprov. Jag hade räknat fel, fel, fel, fel. Det var inte många rätt. Jag vet att jag blev ledsen. Skämdes. Jag vet också att man inte talade med sin lärare om de resultat som man skrivit i sitt prov. Man stämplades bara. I övrigt fortsatte undervisningen. Men nu blev min osäkerhet stor. Hur är det då om inte 2 plus 9 är elva. Ett hade jag lärt mig – att 2 + 9 absolut inte är 11.
Jag tänkte inte på att de där övergeneraliseringarna som barn gör också var något jag gjorde. Jag hade lärt mig något i skolan. Jag var idel öra. Uppmärksam och vetgirig. Handlade efter vad jag trodde var rätt. Och så… denna bock i kanten. Såg inte fröken min andra etta med två fingrars mellanrum? Nej. Det gjorde hon inte. Och mycket, mycket långt tid in i den framtid som då utstakades och kallades mina skolår blev matematiken ett problem. För det jag en gång visste – att 2+9 är 11 blev för alltid en tveksamhet. Vad blev då 2 + 9?
Det blev matematisk rädsla. Allt rätt var fel.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
