Läroplanens inledande ord i snålblåsten kring skolan

Den inledande texten till läroplan döps ofta om till en slags poesidel. Så säger man då man fjärmar sig mot. Det betyder att poesi aldrig kan verklighetsgöras utan blir ord som är vackra. Det är allt. Det betyder att man i dessa ord såväl ringaktar verkligheten i poesi och orden i läroplanen. Jag tycker inte om det. I den skoldebatt som förs här och där i snålblåstens tid finner jag näring i läroplanens inledande stycken. Där finns en syn på samarbete som kan lyftas fram, där finns ord som generositet. Där syns de mänskliga rättigheterna, mångkulturerna och växandets glädje. Det får vara hur som helst med vackra ord, poesi om man vill säga så men då avslöjar man också sin syn på poesi, men att de finns och att de kan omsättas handlar om att förvalta varje möte med eleverna och kollegorna. Att bygga och omsätta ord i handling, leva orden och värna dem, finnas i dem och böka runt i det som är uppdraget.

Det som omsätts och förvaltas av läroplanen är det som sker i mötet mellan lärare, elev och det lärande fokus. Inget fungerar om inte relationen fungerar. Vi är människor i en hård tid där kunskap tycks kunnas hämtas som objekt utan laddningar, utan relationer. Läraren är en länk, en relation mellan ämnet och eleven. Läraren är en människa av kött och blod som tar en annan liten människa i handen och säger – Välkommen. Du jag har något jätteintressant som jag funderar på, ska vi tänka ihop du och jag …

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.