Det är när blickarna möts mellan elev och lärare. När aha-upplevelsen delas. När Haparanda plötsligt är en kunskap och ögonen glittrar mot den man delat kartbok med. Det är när skrattet kommer åt något gemensamt i den skönlitterära texten, det är när två elever delar en googlesökning och tittar på varandra med förvåning – fattar du? Näe, inget – vi ropar på Anne-Marie, det är när läraren möter ivern i eleverna. Det är i relationen mellan människorna som Haparanda kan bli verkligt och nyfikenheten bli större. Allt är relation.
Jag tänkte att det var viktigt att påminna om det. Mycket viktigt. Det kan blåsa snålblåst kring uppdraget att skapa och värna relationer för lärande.
****
Bilden visar hur en elev efter att ha fått lyssna till min högläsning ur Habib (Foley) om namnet Paris och hur man kan vara döpt efter en huvudstad. Jätterolig undervisning. Haparanda hamnade på tapeten. Vi tittade på varandra eleven och jag – båda log.
Hej AnneMarie
Hoppas allt är bra!
Har du av en händelse Habib, Om namnet Paris, nerskrivet här någonstans i bloggen? Jag skulle vilja använda i morgonbitti o jag har inte texten här hemma. Mvh Helena