Det är i en rätt och felvärld som rädslan kommer – den att göra fel. Den dyker upp lite då och då. Visst är rätt och annat är fel. Gråzonerna finns inte. Perspektivet smalnar. Den som gjort fel har också fått känna av det, om det är fel i matten så är det storfel, har man agerat fel så är det också fel. Det är utifrån den som har rätt som det felaktiga definieras. Dessvärre är det rätt skönt att göra fel. Det är mänskligt. Men i en rätt och felvärld kommer bedömningarna och orden som gör att det, aj, gnager inombords. Som om man visste att man gjort fel. Som om man tänkte göra fel. Som om man förstod hur fel det blev. Intentionerna kan ha varit helt andra. Därför kan man också i en rätt och felvärld få frågan vad tänkte du – vad ville du – vad ämnade du göra?
Att börja undersöka. Vi är många som skapats i en skolvärld med detta snäva synsätt. Vi är många som fortfarande skaver kring de fel som kan bli och det som kom att bli fel. Och skammen sitter djupt därnere i magen och väsnas.
****
Youtubeklippet har med känslor att göra. En hunds rädsla, en sorg över att längta efter en hund och förmågan att trösta hos ett litet, litet barn.
Väldig stora upptäckter har gjorts när någon vågat göra ”fel”!
Vi känner ju bara till ”dagens sanningar” och som tur har många av dem visat sig vara ”helt felaktiga”……puh!:-)
Tex -”Anne-Marie” kan INTE tala!”
Pyttsa hon gjorde/gör ju inget annat!
/Hans.