Den verkiga implementeringen av läroplanen äger rum i lärarens huvud. Det är där det börjar och där det kan ske förändring. När lärare grubblar och tänker så skapas möjligheter för det nya och det sker i klassrummet. Vi behöver tala om våra undervisningar och koppla dem till samman så att vi genom dem kan lära oss om styrdokumenten. Det handlar om diskussion och en livlig sådan. Det ska pratas läroplan, det ska diskuteras kursplaner och det ska hej-vilt utvecklas undervisningar.
I stort sett tänker jag gemenskap med. Det handlar om att få gemenskap genom något och via andra, gemenskap i yrket och i skolan, tala ur samma dokument, alltid vända sig till styrdokumenten för att förklara, förstå, omsätta, argumentera och förvalta. Lärare ska kunna mötas utanför den egna skolan och diskutera med lärare vid andra skolor. Vi kan om vi har en gemenskap i något yttre. Låt oss säga att den är läroplanen. Jag hoppas och tror på gemenskapen ur något och tillsammans med andra. Det som kan vara svårt vid en skola är att vi inte har en gemensam läroplan utan en egen personlig, eller en som vi utbildades i någon gång under 80-talet. Alltså vi överger den inte. Det gör att diskussionerna blir lite kantiga. Och om vi inte läser hela läroplanen är det också risk att vi inte möts mellan ämnena också i den nuvarande. Gemenskap med kan aldrig ske via delar utan genom helhet. Vi behöver vidga förståelse för att ge varandra möjligheter att utvecklas i skolan.
***
Några frågar mig om jag gillar läroplanen – jag säger då att jag har valt att gilla läroplanen. Och jag gör det mesta för att förstå, omsätta och genomföra det jag kan, vill och vågar. Så ungefär!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
