Jag tänker att vi gör alldeles för stort problem med läroplan och kursplane-implementering. Det är någon slags rädsla för den yttre påverkan som ett styrdokument ger. Någon sa att det egentligen aldrig funnits någon läroplan, någonsin. Läraren är självstyrande i klassrummet. Det blir den läroplan som läraren där har eller bygger upp. Jag tänkte lite kring detta.
Kanske vi ska läsa av varandras undervisningar, beskriva vad som sker i klassrummet, vad som görs i klassrummet och vad eleverna lär sig eller processar i det. Det betyder att vi behöver någon som dokumenterar det faktiska av undervisningen. Inte vad vi har sagt att den ska innehålla utan vad den faktiskt innehåller. Jag har gjort det här med en lärare. Jag sökte därefter relation till läroplanen och kursplanerna. Kunde bekräfta att läraren faktiskt bedrev läroplan – och kursplaneorienterad undervisning. Att eleverna sedan lärde sig långt mycket mer och att deras tankar omslöt andra kursplaner var en glad överraskning för läraren. Så gör jag med läroplanen, och så gör jag för att utveckla mina undervisningar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tänker att det finns en formuleringsarena som består av skollag, läroplan och kursplaner. Det finns också en realiseringsarena, den som vi alla befinner oss i, varje dag. Där vi på bästa sätt ska verkställa det som finns formulerat. Lgr 11 består av väl uttryckta ”skall” som gör att dessa arenor förhoppningsvis möts. I dessa ”skall” anser jag att jag har stor trygghet som lärare och jag kan fokusera på att individanpassa och utveckla mina metoder/arbetssätt för att alla ska tillgodogöra sig min undervisning på bästa sätt. Har alltid tyckt att tillsammans och gemensamt så är vi varandras bästa kompetensutveckling om vi bara vill bjuda in varandra och se det som ”realiseras” i undervisningen.
Gillar. 🙂
Mer verkstad!