Skolan presenterar sig på håll. Det är barn som ska passera tryggt vid vissa ställen. Här är det en pojke som drar med sig en flicka till skolan. Det brukar vara tvärtom. Det är aldrig jämlika barn som springer till skolan. Det är något med det där springandet. Man skyndar alltid till skolan tycks det mig. Som om skolklockan ringer in en bit därifrån. Rrrrrrrr! Skolan hörs en bit på avstånd också. Barnröster på skolgårdarna. Ibland då jag frågar om vägen till skolan den och den får man ett leende till svar:
– Det är mina barns skola. Det är mina barns skola! och så ser man i hur skolan bär sin presentation långt över skolgårdens gränser.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
