Det är födelsedagen vi firar i livet. Det är dödsdagen vi minns då personen som fyllde år är borta. Ibland karvar sig den där datumdagen som ett sår, ibland är det inte så mycket att orda om, tunnelbanan ringlar sig som en orm genom Stockholm, jag färdas med i den allmänna morgontimman. Men detta datum är dagen då förlusten var ett faktum, det avslutande ett avgörande, viskar minnen genom dagsljuden.
Denna dag ser jag alltid upp mot himlen. Är himlen hög och vackert blå och vinden märkligt mild, som avstannad och lekfull, en vind som skakar rödlöven som ett sista vaggande innan morgondagens ilkast skiljer löv från gren, sträcker höstsolen sina varma armar mot oss människor – då kniper det om ett gammalt minne, då etsar dåtiden in sig i sitt alfabet och gamla meningar blir åter betydelsefulla i min vardag.
För mig är 28 september alltid en dag för bogvisir, för Östersjöarnas vindkast och Estonias förlisning. Det vackra med dagen är att den nu innehåller min mammas skratt. Tänk att det är just det jag minns. Hennes skratt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har också en dag varje höst då löven prasslar extra mycket och jag upplever de solstrålar som spricker igenom himlen som varma pappahänder. Idag får du varma kramar från mig.
Malin