Jag mins då jag var sjuk och borta från arbetet. Redan beslutet att vara hemma var svårt. Jag undrade om jag inte kunde få ned febern, bota lunginflammationen med en kur av något magiskt, eller påstå att maginfluensan inte alls var så allvarlig egentligen och att jag hade toalett intill klassrummet, att … allt för att jag allra helst ville vara på arbetet, vara med mina elever. Ja, när jag beslutat mig för att vara hemma kom den verkliga magvärken, hjärtkrampen och febertopparna… jag måste, måste skriva något fiffigt till vikarien. Och inte nog med det – jag måste skriva något utförligt – nästan som en manual: Gör så här, steg för steg. När jag var klar och lämnat allt ifrån mig och krupit ned i sängen och somnat ringde telefon och där var vikarien. Och jag satte mig frysande och skakande upp och försökte ge vikarien så mycket information, utbildning och kött på benen att möta min klass. Jag avslutade vänligt – får du problem så ring igen! somnade om och jomänvisst – klart som tusan att vikarien fick problem. Under första dagens sjukfrånvaro tänkte jag att det här går inte. Jag får pallra mig upp! Det är inte lätt att vara en frånvarande undervisande lärare. Och den stackars vikarien måste också få stöd och hjälp. Det här är en större fråga om organisation än att lärare och vikarie samtalar om hur dagen ska se ut.
JUST detta har jag brottats med i två dagar nu.
Lösningen så här långt: Panodil Zapp. Och jobb.